Evasonja

Godmorgon söndag!

Vi har varit vakna ett tag och jag är inne på tredje koppen kaffe. Jag tänkte lite snabbt återberätta gårdagen och vad som hände med vår lilla tjej..

Vi hade nästan precis gått upp, jag satt med skolarbete och tjejerna kollade på tv i soffan. Lite stökiga och ”hoppiga” men inte farligare än vanligt. Rätt som det är hör jag Ellen trilla ner och börjar skrika. Ni vet när man hör att skriket liksom ”skär” och man vet direkt att detta är inget ”kom och trösta mig bara” skrik utan detta är ett ”helvete vad ont” skrik.

Jag tar upp henne från golvet och vänder henne om mot mig. Jag ser bara blod i hela huvudet, är det munnen tänker jag först men ser jag ganska snabbt såret ovanför ögonbrynet. Ganska snabbt fattar jag att såret är gaaaanska stort och inte bara ett litet jack.. Eftersom jag är själv hemma och Oliver är en bit iväg börjar jag systematiskt i huvudet med en lista på dem som bor nära som jag kan ringa. Jag behöver ha hit någon nu.

Under tiden jag håller en handduk mot Ellens huvud ber jag Penny ta min telefon till mig. Jag känner hur paniken kryper i mig och jag försöker göra allt för att inte börja gråta men efter det som hände i våras när Ellen fick feberkrampsanfall i bilen och jag fick ringa ambulans har jag svårt att inte få panik när något sånt här händer. Det är så konstigt för jag tycker själv jag är ”saklig” i situationen men kroppen får panik. Vet inte om någon kan förstå hur jag menar?

Penny som också var med i våras blir rädd och säger ”mamma jag tycker detta är läskigt jag vill gå upp på mitt rum” det gör så himla ont i mig att hon får vara med om detta och jag kan inte ge henne min famn eller trygghet utan hon springer upp på sitt rum. Just här och nu hatar jag att jag inte kan vara lugn och att tårar rinner för mina kinder.

Jag ringer vänner som bor i närheten och som jag tänker kan komma hit snabbt. Malin svarar och sen tar det inte två minuter innan hon är påväg, min klippa alltså. Hon kom med hela lådan full av tejp och plåster och när vi sen kör in till akuten tar hon med sig Penny hem.

Jag och Ellen kör in och får vänta ett tag i väntrummet. Vi kommer in i rummet där dem gör en första bedömning och sköterskan ska ta bort tejpen vi satt över såret. ”Du får nog vara lite försiktigt” säger jag när hon tänkte riva bort tejpen. Efter att hon har öppnat lite ser hon direkt och förstår att det är ganska stort. Vi blir skickade vidare och förberedda på att behöva sy.

Oliver möter upp oss och vi går in för att sy. Jag får sitta på britsen med Ellen fasthållen i knäet. Jag håller för hennes armar och Oliver står bredvid och håller fast henne huvud. Vi fick höra att om inte detta skulle gå är dem tvungna och söva henne så vi ställde in oss på att det skulle bli tufft men fy fan.

Hon kämpa som bara den, jag fick saxa hennes ben för att hon inte skulle komma ur mitt grepp. Oliver höll hennes huvud och en tredje undersköterska hjälpte till. Efter kanske 5 minuter sa läkaren ”nu orkar hon snart inte kämpa mer” och jag kände hur hennes lilla kropp blev tröttare och tröttare. Den meningen fick mig att må så illa, jag tänker på andra situationer som kan uppstå där man som tjej blir fasthållen och tänkte bara ”du får aldrig sluta kämpa Ellen”. Kan också tilläga att jag grät för fullt och att jag är väldigt glad att jag var bakom Ellen så hon slapp se mig.

Fem stygn senare var vi påväg hem. Vi la oss i soffan hela familjen och sov middag i två timmar. Penny hade haft en super förmiddag med bästisen Ebbe och Ellen är hur pigg och glad som helst.

Kram på er!